För en del så är det frågan om när man ska gifta sig eller skaffa barn? För andra är det om man hittat någon trevlig kille som man kan presentera för föräldrarna? För mig är det ingetdera utan istället så fasar jag inför den fråga som ställs ungefär en gång i veckan, något som man tycker egentligen borde ha gjort att jag kommit på ett bra svar vi det här laget men jag kan lugna er... så är inte fallet. Det är dessutom en fråga som jag ställt mig själv och andra frågat om ända sedan jag var liten, intressant kan här noteras att svaret alltid haft olika karaktär.
Senast förra torsdagen ställdes den igen och trots att jag vet att den som frågade mest ville vara artig och kanske även lite nyfiken så mildras inte obehaget. Frågan jag talar om är naturligtvis den som låter på detta nasala sätt: vad ska du bli när du blir stor?
En fråga som av någon outgrundlig anledning var mycket lättare att besvara när jag var mindre. Det var ju bara att dra till med något som veterinär (denna fas följdes av en där jag blev rädd för djur, är det till viss del fortfarande. Det är en ambivalent relation eftersom en av mina drömmar för ögonblicket är att få möjligheten att lära mig rida - på häst, ett förtydligande görs för de som har en livlig fantasi) eller läkare, ett alternativ som avskrevs ganska snabbt eftersom jag är rädd för blod, eller advokat, vet däremot inte hur jag hade tänkt att jag skulle klara av att se mig själv i spegeln igen efter det.
Idag och sedan några är tillbaka har mitt allmänna svar varit att jag ska bli ARBETSLÖS (antagligen sanningen i dessa kristider), men det kändes så fel att säga det till en 85-årig tant... och farmor skulle dessutom antagligen ha blivit rätt orolig.

  // Malin